Känner mej så jäkla "kall"

I dag har frosten legat kvar hela dagen på flera ställen.
Is på ankornas badbalja nere vi lagår´n även sent på eftermiddagen.

Annars skiner ju solen och himmeln är blå...men det är lite svårt att se det vackra i omgivningen för tillfället.
Kallast är jag nog inombords.....

REDAN HÄR VILL JAG VARNA FÖR ATT DETTA INLÄGGET BLEV BÅDE ÖPPET, ÄRLIGT, JOBBIGT, GNÄLLIGT...OCH LITE TILL KANSKE.

Irriterad som fan, på både det ena och andra.
Människor i min omgivning tycks ta mej helt och hållet "för givet",
och jag ska finnas "till hands" när det passar dom....

Och ingen behöver känna sej speciellt utpekad.
Detta är ett fenomen som finns hos flera i min närhet.

Kanske jag verkar glad och uppåt, och i en del ögon till och med "frisk".
Men under ytan finns det mer.

Tack vara mediciner i stor mängd så håller jag "huvudet ovanför vattenytan", men inte är det alltid dessa hjälper fullt ut.

6 gånger per dygn tar jag en morfinliknande värkmedicin tillsammans med en alvedon forte.
Detta skit är nödvändigt för att min kropp ska fungera någorlunda smärtfritt.

Och inte alla dagar räcker ens detta.
Då ligger jag mest.
Tröttheten är fruktansvärd efter både tabletterna
och av värken som fullkomligt suger all energi ur kroppen.
Då "räcker" jag inte till att vara med mej själv ens en gång.
Jag står knappt ut med att hålla mej vaken.
Orkar inte laga mat. Orkar inte hålla efter hemmet.
Orkar inte med något som har med minsta lilla "krav" att göra.

Som grädde på moset så håller förstås inte psyket heller i denna spiral.
Antidepressiv medicin har jag nu ätit i nära 20 år, och jag har nog provat dom flesta sorterna.
Ihop med olika typer av terapi och samtal.
Men det hjälper dåligt.
Ibland inte alls, tror jag.

När panikångest-attackerna kommer så har jag "akut-tabletter" som
får mej att kunna andas normalt igen, och sova.
Sova, sova, sova....det enda som "hjälper".

Om jag blir trött av det???
Vad tror folk egentligen???

Naäeee...jag blir skitpigg och sprallig och älskar att både
umgås och vara "på topp" efter en sådan omgång....?????????

Och det GÅR inte att förklara hur detta egentligen fungerar för en som aldrig "varit så långt ner". Det GÅR bara inte.....

Men jag kräver inte heller att alla ska förstå.
Inte alls.
Bara respektera mej som jag är, och det jag berättar....
så är jag såååå nöjd sååå!

Jag behöver min "ensamtid" ibland.
Jag behöver tystnaden och slippa alla intryck.
Dessa dagar förflyter utan att jag vare sej tar telefonen eller läser aftonbladet.
Inga nyheter vill (läs: orkar) jag se.

hjärnkontoret har helt enkelt "gått på semester", och om inte hela min kropp ska ge upp, så MÅSTE JAG SJÄLV lyssna på dom signalerna.

Förresten så VILL jag verkligen inte umgås och prata när situationen är så där.
Jag har tidigare kallats "energi-tjuv" och det vill jag aldrig mer höra.

Jag kräver inget utav någon, och mej veterligen har jag heller aldrig gjort det.
Men att bara vara i närheten av en människa som bara ser svart stundtals....ja, det GER ingen positiv feedback till ens omgivning, så därför väljer jag helt sonika att hålla mej undan.

Det är helt och hållet mitt eget beslut, och har absolut ingenting med någon annan att göra.

Det enda jag vill dessa tunga dagar är att alla låter mej få "vara".
Och det gäller såväl vänner som familj.

Jag VILL inte "vara i vägen" och förpesta någon annans tillvaro.

I dag mår jag mycket bättre än i går.
Men jag känner ändå att jag vill få ur mej detta på något vis.
Mina förbannade sjukdomar har jag definitivt inte bett om att få.
Jag ÄR inte sån här egentligen.

Jag är en jäkligt glad och positiv skit som arbetar som en häst, och ställer upp på allt och alla så mycket jag bara orkar och hinner.

Kanske var det just detta som fick mej att bli så där utbränd, vidbränd, utsliten i ryggen?
Tja, vem fan vet?
Och det spelar heller ingen roll nu.

Jag "sitter där jag sitter" och försöker bara att få dagar och nätter att hamna på rätt sida dygnen.
Se lite glädje (mycket!) och njuta av min underbara Familj.
(Sambon och barnen...dom andra har jag för alltid gett upp!)

Vänner och bloggkompisar är livets krydda.
Och "kryddan" ska man som bekant "piffa upp" saker och ting med.

Den kommer när huvudingredienserna är färdiga (Familjen).
Kryddan (vännerna) sätter guldkant på hela "tjottafadderian".

Så är det här hos mej i alla fall, och det är så jag valt att leva mitt liv.
Familjen kommer hos mej ALLTID i första hand.

Även om jag ÄLSKAR att vara med vännerna när jag orkar och har tid.
Även om jag bloggar och ÄLSKAR att hälsa på där hemma hos Er
på Era sidor och se vad NI har för Er!?

Hur tänker Ni om dom här sakerna?

Är jag en skit som skriver så här öppet om detta?
(vet ju att en del läser här inne!)

Är detta okej att säja eller bör jag omgående radera ut det,
och istället smäcka in ett par klatschiga höstbilder???

Ja, fan vet....
Men jag behövde "öppna fönstret" och lufta lite.

Märk bara väl, att jag aldrig skulle vilja vara UTAN mina vänner.
Dom vill jag verkligen ha kvar.
Och ska man kunna vara vänner i ur och skur, så nog fasen hjälper det om man är ärlig?

Tyvärr har jag fått erfara att min "ärlighet" några gånger skrämt iväg jättegoa kompisar.
Men å andra sidan behöver ju folk aldrig fundera över "var dom har mej"....

HUR SKA MAN GÖRA, tycker Ni?

Kanske är det inte så konstigt att det oftast är DJUREN som blir mina trogna vänner?
Vi förstår varandra.
Och respekterar varandra fullt ut....

Och tycker någon att jag är lite "knäpp", så stämmer det!

Det har jag till och med papper på,
som en av mina bästa vänner brukar uttrycka det!

Stor bamsekram från mej....<3>